En längtan efter något meningsfullt...
Förlåt att jag inte skrivit på några dagar, har inte mått så bra. Jag känner just nu att jag inte orkar skriva så mycket om min bakrund, det får jag ta någon annan dag istället!
Började en ny skola den här veckan (jag vet att det är tidigt), vård och omsorg, så det är mycket nytt att ta in just nu vilket får mig att må dåligare. Det känns ändå helt okej och både klassen och lärarna verkar jättesnälla. Förändringar och så påverkar mig dock väldigt mycket. Det är såååå skönt att slippa sommarlovet och nu komma igång med något, att man gör något som känns "meningsfullt" (gör någon nytta iaf) och även vara social större delen av veckan. Jag behöver rutiner och något att göra, framförallt det sociala, det är skitviktigt för mig! MEN, det kommer nog ta ett tag innan jag hittar tbx till mig själv igen. Saknar min gamla skola så mycket, jag mådde inte bra där heller, men det var den tryggaste platsen jag hade och jag kände att jag VAR NÅGON. Alltså jag visste vem jag var , jag hade en plats bland mina vänner å lärarna och visste vad jag hade att förvänta mig om dagarna.
Nu vet jag inte längre var jag har mig själv, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ibland vill jag verkligen bara försvinna och ge upp allt för att det är så smärtsamt. Ensamhetskänslorna, tomheten och övergivhetskänslorna smärtar inom mig så att jag ibland knappt ens känner att jag lever. Det gör så ofattbart ont, en sådan panik och skräck inom mig som blomstrar upp så att verkligheten blir dimmig och likt en mardröm som man bara vill ifrån. Det här känner jag dock mest när jag kommer hem. När jag har varit på den nya skolan den här veckan så har dessa känslor skjutits undan lite, har kunnat få en liten paus. Jag mår inte bra men det är iaf helt okej. Skolan är alltså jätteviktig för mig redan nu. Att vistas bland andra människor får mig känna mig mer levande, dock kan jag bli så stressad och vill fly ifrån något som skriker inom mig också men det är iaf helt hanterbart.
Nu är det helg, vilket är jobbigt. Alltid jobbigt.... Idag har jag ingenting att göra med någon kompis så det blir att laga mat och äta, sedan ge mig ut i regnet och springa- det får mig verkligen att må bättre iaf! Träningen är verkligen en stooooor räddning många gånger!! Man får ta en dag i taget, idag ska jag försöka hålla kvar den känslan som jag har nu (ångesten är lugnare) och sysselsätta mig med olika saker såsom läsa och titta på film efter jag tränat. Det blir nog bra.... Jag vet ju att på måndag så är det skola igen! Ska även träffa min terrapeut då.
Nu vet jag inte längre var jag har mig själv, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ibland vill jag verkligen bara försvinna och ge upp allt för att det är så smärtsamt. Ensamhetskänslorna, tomheten och övergivhetskänslorna smärtar inom mig så att jag ibland knappt ens känner att jag lever. Det gör så ofattbart ont, en sådan panik och skräck inom mig som blomstrar upp så att verkligheten blir dimmig och likt en mardröm som man bara vill ifrån. Det här känner jag dock mest när jag kommer hem. När jag har varit på den nya skolan den här veckan så har dessa känslor skjutits undan lite, har kunnat få en liten paus. Jag mår inte bra men det är iaf helt okej. Skolan är alltså jätteviktig för mig redan nu. Att vistas bland andra människor får mig känna mig mer levande, dock kan jag bli så stressad och vill fly ifrån något som skriker inom mig också men det är iaf helt hanterbart.
Nu är det helg, vilket är jobbigt. Alltid jobbigt.... Idag har jag ingenting att göra med någon kompis så det blir att laga mat och äta, sedan ge mig ut i regnet och springa- det får mig verkligen att må bättre iaf! Träningen är verkligen en stooooor räddning många gånger!! Man får ta en dag i taget, idag ska jag försöka hålla kvar den känslan som jag har nu (ångesten är lugnare) och sysselsätta mig med olika saker såsom läsa och titta på film efter jag tränat. Det blir nog bra.... Jag vet ju att på måndag så är det skola igen! Ska även träffa min terrapeut då.