honheterbecca.blogg.se

Blä, idag å igår har kroppen varit på helspän, spänner bröstkorgen å halsen så mycket och har hjärtklappning och svårt att andas. Var fan kommer stressen ifrån? Jag känner mig ju inte så stressad ändå, trivs mer och mer i skolan! Jag kan ju lixom ändå fokusera på annat än allt i huvudet när jag är i skolan, men kroppen reagerar väl såhär på grund av någon anledning? Kanske inte ska tänka och analysera så mycket, men det är jobbigt. Det går däremot att hantera lite bättre än exempelvis i helgen då jag bara greps av panik av ångesten...Det känns bara så läskigt när jag inte alls vet varför, blir ju så rädd såklart. 

Jag får försöka påminna min nu igen om att det går över(!!) även fast det inte känns som det, jag behöver inte vara rädd men det är okej att vara det. Jag ska inte bli arg på mig själv att jag blir rädd eller att jag är så känslig för allt, utan får istället föröska acceptera att det är jobbigt just nu men snart kommer det troligen förändras(sen vet jag inte om det är posiitv eller negativ förändring). Sålänge jag försöker att acceptera att det är såhär just nu och att det inte är någon ide att bli ledsen eller arg så kommer det släppa fortare än om jag blir desperat och grips av panik- men sen går inte världen under ifall det händer men jag vill verkligen försöka att inte ducka för allt som kommer emot mig.

Idag känner jag att jag iaf hanterar det här. Ska snart titta på idol för att komma ifrån mitt rum och allt en stund. Samtidigt försöker jag tänker posiitvt :) 1.Jag har kommit till en jättebra klass 2. Jag känner att jag VILL och KAN börja lära känna dom. 3.Har planer för fredagen (träffa en fin vän och sedan ut å träffa några i klassen:) )

Andra veckan i skolan nu och det känns faktiskt väldigt bra! Även fast alla förändringar som händer runt omkring tar mycket energi och ger mig en hel del ångest och stress, så kan jag ändå få stunder som jag verkligen ändå är glad för att jag står här. På grund av att jag träffar nya människor å vistas i en helt ny miljö så händer det mycket inom mig! Det är faktikst väldigt spännande att få träffa nya människor och jag känner också att jag personligen utvecklas av det. Jag har börjat våga släppa in andra människor mer och vågar även visa vem jag är, dock så har jag inte fått så jättebra kontakt med någon av dem som jag inte kände från början. Jag har haft så mycket i huvudet att jag nästan glömt bort att det faktikst är bra att lära känna de andra också, jag har inte riktigt kommit in i klassen än så att säga. Alla verkar så snälla, goa och så personliga- jag kommer nog verkligen ångra mig om jag hamnar utanför.....Jag behöver inte komma dem så nära men jag vill iaf kunna prata och skratta med dem....

Alltså, det är så mycket som händer i huvudet.....Jag jobbar så himla mycket med mig själv och jag börjar se och tänka lite "klarare", jag känner mig både stark och svag men mitt starka och positiva jag börjar smyga sig fram lite mer. Jag tycker att jag börjar se livet på ett helt annat sätt, förut såg jag mig som ett offer, såg mig som sjuk och trodde inte alls att jag skulle kunna få ett "vanligt" liv. Nu ser jag mig inte som ett offer utan som en av alla andra människor, alla har sina problem i livet och det spelar ingen roll vad det är för problem-jag tycker inte man ska jämföra vilka som har det värre än andra. Däremot bör man stötta och lyssna på varandra, försöka finnas där så gott det går. Förut kände jag mig så ensam i så mycket och det är lätt att göra det när känslorna är så starka, men nu börjar jag påminna mig själv om att jag inte är ensam och att måendet jag är i just då är inte för evigt...Allt kan kännas som skit och man kan känna sig så maktlös, men känslorna och tankarna behöver inte kontrollera en! Jag börjar få ett hopp om att jag faktiskt kan få makt över mina negativa känslor och tankar istället för att bli styrd av dessa. 

Jag har så mycket mer att jobba på, men att ändå få insikten, viljan och modet är ett STORT steg tycker jag! Nu känner jag mig så extremt positiv, det är ju skönt försej. Dock har jag börjat lära mig mer att jag inte kan förvänta mig att det alltid kommer kännas såhär, någon gång möter jag en massa jobbiga känslor igen, men dessa får jag försöka acceptera att de finns. Det jag behöver jobba på är att inte bli så rädd, försöka finna hoppet och inte bli styrd av alla negativa känslor och tankar.... Något jag verkligen får jobba på och som kommer ta tid. Det är så svårt att acceptera det jobbiga man känner, man vill desperat hitta en väg ut.... Men om jag inte accepterar att jag känner som jag gör, är jag rädd för känslorna och duckar istället för att möta dem....Ibland kan det kännas så skönt att se det jobbiga som utmaning, det är en utmaning i livet och en del av livet som man kommer lära sig något av....

....Idag fick jag en impuls att måla!! :) Gud, det var flera månader sedan jag gjorde det, men under den perioden jag då höll på med målandet så gav det mig massor! Jag fick ut känslorna och tittade på dom på ett annat sätt, inte på ett skrämmande sätt tror jag. Eller jag vet inte riktigt vad jag snackar om nu, men iaf så var det något positivt med målandet. Dock så slutade jag tvärt, som jag alltid brukar göra med saker och ting. Ofta så har jag väldigt svårt att hitta tbx igen till det jag sysslade med, så målandet tog jag en paus ifrån under flera månader även fast jag verkligen försökte börja med det igen. Jag hade bild och så i skolan och läraren ville sätta vg eller mvg på mig men gick ut med ett G istället, hahah. Jag försökte verkligen tvinga mig fortsätta men det gick inte!x) 

Jag har under några veckor längtat och saknat det där kreativa... Måla, sticka, spela gitarr eller skriva... Jag har dock inte påbörjat något förrän idag och det känns skönt! Jag har väl försej inga förväntningar att jag kommer fortsätta på grund av att jag har mycket i skolan och så har jag även påbörjat att läsa en bok "emotionell frihet"(riktigt intressant, rekomenderar!), så det kommer ta mycket tid. Men det kändes bra att måla idag så jag kommer säkert sätta mig och göra det nästa helg eller något igen... Inte för att jag tycker att jag målar snyggt men det är inte riktigt mitt mål heller, jag gillar att göra något speciellt med bilden som ska betyda någonting för mig eller någon annan. Det blir mycket roligare och en större utmaning men som känns möjlig.... Oftast så blir det ju något i slutändan, allt som behövs är väl bara en grundidé om något...Idag tänkte jag att jag ville måla ett träd, men visste inte alls hur jag skulle måla den... Haha, men sen såg jag en gammal bild som jag hade påbörjat men inte avslutat så jag tog den istället och förändrade och sedan la till ett träd.... Är inte klar än och tekniken är inte så nogrann och bra, men det blev något i alla fall :)

Jag är iaf stolt över mig själv att jag vågade ta penseln i handen igen! Det kan ju vara skrämmande att misslyckas, men det sket jag i just idag :) Men ja, som sagt jag tycker inte den är fin målad i tekniken....Den är inte heller klar utan har bara KLADDAT... Men tänker ändå ladda upp en bild :) Jag får se hur jag sedan fortsätter med den, men ska lägga till lite mer andra saker i bilden och sedan en bakrund och göra trädet lite mer "levande" eller hur det nu ska bli...Sedan kanske få till allt så att det blir lite nogrannare ;) Äh, skitsamma hur det blir, det är bara kul!

 

Förlåt att jag inte skrivit på några dagar, har inte mått så bra. Jag känner just nu att jag inte orkar skriva så mycket om min bakrund, det får jag ta någon annan dag istället! 

Började en ny skola den här veckan (jag vet att det är tidigt), vård och omsorg, så det är mycket nytt att ta in just nu vilket får mig att må dåligare. Det känns ändå helt okej och både klassen och lärarna verkar jättesnälla. Förändringar och så påverkar mig  dock väldigt mycket. Det är såååå skönt att slippa sommarlovet och nu komma igång med något, att man gör något som känns "meningsfullt" (gör någon nytta iaf) och även vara social större delen av veckan. Jag behöver rutiner och något att göra, framförallt det sociala, det är skitviktigt för mig! MEN, det kommer nog ta ett tag innan jag hittar tbx till mig själv igen. Saknar min gamla skola så mycket, jag mådde inte bra där heller, men det var den tryggaste platsen jag hade och jag kände att jag VAR NÅGON. Alltså jag visste vem jag var , jag hade en plats bland mina vänner å lärarna och visste vad jag hade att förvänta mig om dagarna.

Nu vet jag inte längre var jag har mig själv, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ibland vill jag verkligen bara försvinna och ge upp allt för att det är så smärtsamt. Ensamhetskänslorna, tomheten och övergivhetskänslorna smärtar inom mig så att jag ibland knappt ens känner att jag lever. Det gör så ofattbart ont, en sådan panik och skräck inom mig som blomstrar upp så att verkligheten blir dimmig och likt en mardröm som man bara vill ifrån. Det här känner jag dock mest när jag kommer hem. När jag har varit på den nya skolan den här veckan så har dessa känslor skjutits undan lite, har kunnat få en liten paus. Jag mår inte bra men det är iaf helt okej. Skolan är alltså jätteviktig för mig redan nu. Att vistas bland andra människor får mig känna mig mer levande, dock kan jag bli så stressad och vill fly ifrån något som skriker inom mig också men det är iaf helt hanterbart. 

Nu är det helg, vilket är jobbigt. Alltid jobbigt.... Idag har jag ingenting att göra med någon kompis så det blir att laga mat och äta, sedan ge mig ut i regnet och springa- det får mig verkligen att må bättre iaf! Träningen är verkligen en stooooor räddning många gånger!! Man får ta en dag i taget, idag ska jag försöka hålla kvar den känslan som jag har nu (ångesten är lugnare) och sysselsätta mig med olika saker såsom läsa och titta på film efter jag tränat. Det blir nog bra.... Jag vet ju att på måndag så är det skola igen! Ska även träffa min terrapeut då. 

Tänkte berätta lite om mig själv, fast inte så mycket om min bakrund utan mer om mina olika svårigheter jag kan ha. Det rör sig mycket i huvudet på mig och i perioder går det runt extremt mycket funderingar kring diagnosen borderline. Har jag verkligen borderline? Vad vet jag vad som är adhd och vad som är borderline?

Men för det första vill jag bara tala om att jag ser inte borderline som en sjukdom, utan mer som ett tillstånd man hamnat i efter många år med psykisk smärta redan sedan barndomen. Psykisk smärta menar jag då inte att det måste innebära att man blivit misshandlad, våldtagen eller något sådant utan det räcker med att man har en medfödd känslighet som gör en extra sårbar för olika trauman i livet. Det kan vara jobbigt hemma på olika sätt, att man lever i en bråkig miljö, känner sig oförstådd och inte blir sedd eller hörd. Alla påverkas olika av olika saker i livet och vissa människor påverkas väldigt starkt. Samtidigt kanske man inte fått lära sig hantera sina känslor och kan då bli destruktiv på olika sätt för att hantera smärtan inom en. Det leder en in i fel spår i livet och det är svårt att komma därifrån om man inte snart får ledas in på rätt väg igen. Iaf så ser jag borderline bland annat som ett liv där man trasslat in sig ordentligt och inte kan komma ur det på egen hand. Man är skör som glas, inom en pågår hela tiden ett kaos, väldiga humörsvägninar, självskadande, missbruk, svart eller vitt tänkande, relationsproblem, ensamhetskänslor, tomhetskänslor, overklighetskänslor, ångestproblem, depressoner osv. Borderline är ett namn på olika psykiska symptom.... Sen är alla människor olika och de olika symptomen kan se ut på olika sätt. 
Det finns olika åsikter om man kan bli av med diagnosen och det kan man i journalen iaf. När man inte uppfyller kriterierna längre så kan man ta bort den från journalen. När man får rätt hjälp så lär man sig hantera livet på ett sundare sätt och lär sig leva med sina psykiska besvär. MEN livet kommer ju fortfarande gå upp och ner (som det gör för alla människor) och man har fortfarande sårbarheten inom en kvar. Kanske kan jämföra med nyktra alkolister, de får ju kämpa under hela sitt liv för att inte falla tbx i gamla vanor igen. Precis samma sak är det med psyksika besvär. Det är ju gamla tanke och känslomönster man har haft som är lätta att snubbla in på igen. Jag tror absolut man kan leva ett bra liv även fast man har fått diagnosen borderline, men jag tror att man under hela livet får kämpa lite "extra" för att hålla sig "uppe". 

Fast nu vet ju inte jag alls om jag har rätt. Alla tänker väl olika. Kan snurra in i det där i evigheter känns det som. Jättesvårt att förstå helt och hållet.... Så rätta mig gärna ifall jag har fel.... 

Ja och adhd har ju liknande symptom, bland annat humörsvägningar, impulsivitet, självskadande, missbruk, ångest m.m. Ofta kombineras dessa två diagnoser också. Jag vet faktiskt inte varför men jag kan tänka mig att när man har adhd och inte får hjälp med den så kan man lättare tyvärr utveckla flera olika sorters psykiska besvär med tiden. Om man samtidigt haft det svårt i barndomen med mycket seperationer, bråkig miljö och känt sig bekräftade och förstådda så kan man utveckla symptom som finns i borderline problematiken. 

För mig så yttrar sig dessa två diagnoser på olika sätt under olika perioder. Min borderline problematik går upp och ner mycket beroende på hur miljön är tror jag. Om det är rätt lugnt och inga stora förändringar sker och jag har mina nära och kära omkring mig så är det rätt okej. Men under jobbigare perioder i livet så kommer allt på en gång, påverkas väldigt lätt och det är då symptomen blir tydligare och mitt humör pendlar mycket oftare. Det viktiga är däremot att fortsätta kämpa och inte ge upp, inte falla tbx i gamla vanor.
Min adhd blir värre ju dåligare jag mår. Huvudet blir kaos, kan inte tänka en tanke i lugn och ro utan allt på en gång. Kan då få svårt att klara av skolan såklart. Koncentrationsproblemen blir värre... Humörsvägningarna och aktivitetsnivån pendlar mycket mer. Jag blir även superorolig i kroppen och blir lite som clownbecca som skuttar omkring överallt med både armar och ben som inte vet var de ska ta vägen ;) Det svåra är ju att veta vad som är symptom på mitt psykiska mående eller adhd. Det vet jag faktiskt inte, men adhd besvären har jag ju mer eller mindre hela tiden. Känns som en tickande bomb inom mig hela tiden. Det blir såklart svårare att hantera det när man har massor annat omkring sig i livet som tar energi. När jag mår bättre så orkar jag hantera adhd lättare, men jag är alltid rätt hyperbecca ändå  :) Men jag har lättare att hålla mig lugnare och fokusera på att inte stressa upp mig och kunna koncentrera mig lättare på en sak i taget. 

Uh, nu blev det mycket text. Vill gärna lägga ut det här och sedan låta hjärnan vila lite så kanske jag kan skriva i morgon igen lite mer :)

Jahopp, nu är det gjort! Jag har funderat länge på att skaffa en ny blogg då jag tappade all motivation att skriva i den gamla. Vet inte riktigt vad jag ska skriva nu i mitt första inlägg, ska snart ut och springa så jag är lite stressad :D Jag har faktiskt ingen aning om vad den här bloggen ska handla om och om jag ens kommer orka ha motivation att fortsätta blogga, men jag ska försöka mitt bästa! Det är skönt att skriva av sig ibland, jag känner att jag har ett stort behov av det så jag tänkte att det var dags att byta blogg till en ny och fräsh vilket blir lite roligare då :) 

Ja, men ska kanske berätta lite om mig själv då.... Men det tar jag i nästa inlägg då jag har mer tid....