honheterbecca.blogg.se

Hej! Jag är en 20 årig tjej som studerar till undersköterska. Jag har haft ett tufft liv och kämpar fortfarande dagligen med olika psykiska besvär. Jag är diagnostiserad med adhd och borderline, men är nu på vägen till ett bättre liv!

Förändringar

Publicerad 2013-08-20 19:55:00 i Livet,

Andra veckan i skolan nu och det känns faktiskt väldigt bra! Även fast alla förändringar som händer runt omkring tar mycket energi och ger mig en hel del ångest och stress, så kan jag ändå få stunder som jag verkligen ändå är glad för att jag står här. På grund av att jag träffar nya människor å vistas i en helt ny miljö så händer det mycket inom mig! Det är faktikst väldigt spännande att få träffa nya människor och jag känner också att jag personligen utvecklas av det. Jag har börjat våga släppa in andra människor mer och vågar även visa vem jag är, dock så har jag inte fått så jättebra kontakt med någon av dem som jag inte kände från början. Jag har haft så mycket i huvudet att jag nästan glömt bort att det faktikst är bra att lära känna de andra också, jag har inte riktigt kommit in i klassen än så att säga. Alla verkar så snälla, goa och så personliga- jag kommer nog verkligen ångra mig om jag hamnar utanför.....Jag behöver inte komma dem så nära men jag vill iaf kunna prata och skratta med dem....

Alltså, det är så mycket som händer i huvudet.....Jag jobbar så himla mycket med mig själv och jag börjar se och tänka lite "klarare", jag känner mig både stark och svag men mitt starka och positiva jag börjar smyga sig fram lite mer. Jag tycker att jag börjar se livet på ett helt annat sätt, förut såg jag mig som ett offer, såg mig som sjuk och trodde inte alls att jag skulle kunna få ett "vanligt" liv. Nu ser jag mig inte som ett offer utan som en av alla andra människor, alla har sina problem i livet och det spelar ingen roll vad det är för problem-jag tycker inte man ska jämföra vilka som har det värre än andra. Däremot bör man stötta och lyssna på varandra, försöka finnas där så gott det går. Förut kände jag mig så ensam i så mycket och det är lätt att göra det när känslorna är så starka, men nu börjar jag påminna mig själv om att jag inte är ensam och att måendet jag är i just då är inte för evigt...Allt kan kännas som skit och man kan känna sig så maktlös, men känslorna och tankarna behöver inte kontrollera en! Jag börjar få ett hopp om att jag faktiskt kan få makt över mina negativa känslor och tankar istället för att bli styrd av dessa. 

Jag har så mycket mer att jobba på, men att ändå få insikten, viljan och modet är ett STORT steg tycker jag! Nu känner jag mig så extremt positiv, det är ju skönt försej. Dock har jag börjat lära mig mer att jag inte kan förvänta mig att det alltid kommer kännas såhär, någon gång möter jag en massa jobbiga känslor igen, men dessa får jag försöka acceptera att de finns. Det jag behöver jobba på är att inte bli så rädd, försöka finna hoppet och inte bli styrd av alla negativa känslor och tankar.... Något jag verkligen får jobba på och som kommer ta tid. Det är så svårt att acceptera det jobbiga man känner, man vill desperat hitta en väg ut.... Men om jag inte accepterar att jag känner som jag gör, är jag rädd för känslorna och duckar istället för att möta dem....Ibland kan det kännas så skönt att se det jobbiga som utmaning, det är en utmaning i livet och en del av livet som man kommer lära sig något av....

En längtan efter något meningsfullt...

Publicerad 2013-08-17 13:55:00 i Livet,

Förlåt att jag inte skrivit på några dagar, har inte mått så bra. Jag känner just nu att jag inte orkar skriva så mycket om min bakrund, det får jag ta någon annan dag istället! 

Började en ny skola den här veckan (jag vet att det är tidigt), vård och omsorg, så det är mycket nytt att ta in just nu vilket får mig att må dåligare. Det känns ändå helt okej och både klassen och lärarna verkar jättesnälla. Förändringar och så påverkar mig  dock väldigt mycket. Det är såååå skönt att slippa sommarlovet och nu komma igång med något, att man gör något som känns "meningsfullt" (gör någon nytta iaf) och även vara social större delen av veckan. Jag behöver rutiner och något att göra, framförallt det sociala, det är skitviktigt för mig! MEN, det kommer nog ta ett tag innan jag hittar tbx till mig själv igen. Saknar min gamla skola så mycket, jag mådde inte bra där heller, men det var den tryggaste platsen jag hade och jag kände att jag VAR NÅGON. Alltså jag visste vem jag var , jag hade en plats bland mina vänner å lärarna och visste vad jag hade att förvänta mig om dagarna.

Nu vet jag inte längre var jag har mig själv, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ibland vill jag verkligen bara försvinna och ge upp allt för att det är så smärtsamt. Ensamhetskänslorna, tomheten och övergivhetskänslorna smärtar inom mig så att jag ibland knappt ens känner att jag lever. Det gör så ofattbart ont, en sådan panik och skräck inom mig som blomstrar upp så att verkligheten blir dimmig och likt en mardröm som man bara vill ifrån. Det här känner jag dock mest när jag kommer hem. När jag har varit på den nya skolan den här veckan så har dessa känslor skjutits undan lite, har kunnat få en liten paus. Jag mår inte bra men det är iaf helt okej. Skolan är alltså jätteviktig för mig redan nu. Att vistas bland andra människor får mig känna mig mer levande, dock kan jag bli så stressad och vill fly ifrån något som skriker inom mig också men det är iaf helt hanterbart. 

Nu är det helg, vilket är jobbigt. Alltid jobbigt.... Idag har jag ingenting att göra med någon kompis så det blir att laga mat och äta, sedan ge mig ut i regnet och springa- det får mig verkligen att må bättre iaf! Träningen är verkligen en stooooor räddning många gånger!! Man får ta en dag i taget, idag ska jag försöka hålla kvar den känslan som jag har nu (ångesten är lugnare) och sysselsätta mig med olika saker såsom läsa och titta på film efter jag tränat. Det blir nog bra.... Jag vet ju att på måndag så är det skola igen! Ska även träffa min terrapeut då. 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela